Hallens historia

Östermalms Saluhall är ett enastående byggnadsverk på mer än ett sätt. Idag håller den gamla konstruktionen från 1888 en mycket hög, modern standard ur både miljö- och driftssynpunkt. Men redan när hallen byggdes var den en, för sin tid, mycket avancerad och framstegsvänlig skapelse.

Under våren 1888 bildade trenne välsituerade bankdirektörer ett företag vid namn ”Östermalms Saluhallar Aktiebolag”. Tanken var att bygga och hyra ut saluhallar och andra försäljningslokaler i Stockholm. Till uppförandet av en stor saluhall i kvarteret Riddaren vid Östermalms Torg avsattes ett kapital på en miljon kronor, samtidigt som en arkitekttävling utlystes för att få in lämpliga förslag. Men hela tio inkomna förslag till trots var det inget av dem som föll de kräsna byggherrarna på läppen.

Istället var de två relativt unga, framgångsrika arkitekter som fick uppdraget att rita Stockholms första stora saluhall av kontinentalt snitt. Isak Gustaf Clason hade redan 1880 blivit biträdande stadsarkitekt och skulle så småningom bli professor i arkitektur, med byggnader som bl a Nordiska Museet i sin referensmapp. Tillsammans med den skicklige arkitekten och konstruktören Kasper Salin startade Clason ett eget arkitektkontor år 1881. Inför arbetet med Östermalms Saluhall hade de två herrarna tidigare fått inspiration under en stipendieresa 1883 – 1886, då de studerade många nya exempel på tegelarkitektur i Nordtyskland, Italien och Frankrike. Särskilt i Frankrike fanns också flera monumentala gjutjärnskonstruktiner av den avancerade typ som skulle bli stommen i Östermalmshallens tegelkatedral. Mest remarkabelt var naturligtvis Eiffels berömda torn i Paris som uppfördes under just denna period, påbörjat 1883 och avslutat år 1886.
Ritandet och uppförandet av saluhallen i Stockholm skulle bli en betydligt snabbare affär än Eiffeltornet, till och med i dagens mått mätt. Under mars 1888 bildades bolaget, Clason och Salin fick uppdraget och den bygglovsansökan som lämnades den 13 mars godkändes tre dagar senare. De tidigare byggnaderna på de två av kvarterets tomter som skulle hysa saluhallen revs under april – maj, varpå grundläggningsarbetet inleddes den 1 juni. Arbetsledaren, vid namn Meyer, lämnade raskt in en ansökan om grundbesiktning, den 18 juni. Samtidigt som firman Andersson&Andrée lade grunden på rekordtid under juni, arbetade både byggmästaren Erik Lundroth och gjutjärnsleverantören Motala Mekaniska Verkstäder under stor tidspress. Sahlins särskilda kunskaper när det gällde den avancerade och komplicerade ritningen till hallens gjutjärnsstomme fick sin belöning den 19 juni, när inspektören Löjtnant P. Axel Lindahl gav sitt utlåtande: ”….granskad och utan anmärkning”

Nu var det dags för en arbetsstyrka på upp till 500 man att sätta full fart, vilket man verkligen gjorde med besked. Deras skicklighet, flit och nit kröntes med en taklagsfest enligt konstens alla regler, redan den 29 september. Stombesiktningen utfördes av stadsarkitekt Ludvig Hedin, vars utlåtande icke stod löjtnanten Lindahls efter:
”……Arbetet besiktigades i sin helhet och var i alla delar med synnerlig noggrannhet utfört, och förekom mot detsamma i övrigt icke någon anmärkning.”

Vad Hedin hade godkänt var en byggnadsteknik som som då var oprövad i Sverige. Den rektangulära saluhallen var indelad i tre sektioner, eller ”skepp”, av de rader av gjutjärnspelare som bar upp den höga, luftiga takkonstruktionen med sina enorma fönsterytor. Detta omslöts av den yttre byggnadsdelen, uppförd i ett vackert, klarrött tegel som fraktats ända från Börringe i Skåne. Mälardalens eget tegel hade inte klarat Clasons kritiska blick och kvalitetskrav.

Många andra inre lösningar och funktioner var också helt nya, till exempel de tekniska systemen för värme, ventilation och belysning. Dessutom hade Clason kompletterat naturmaterialet tegel med cement till fasadernas lister och ornamentur. På 1800-talet var cementen ett relativt nytt och okänt material, särskilt vad gällde hållbarheten.
På senhösten stod den pampiga byggnaden klar med sina torn och sitt stora glastak, lite grann som en korsning mellan ett slott och ett växthus av imponerande dimensioner. Så sent som 1969 beskrevs byggnaden mycket träffande av Bergengren i Aftonbladet: ”Saluhallen är Clasons fantastiska balansnummer….med ena foten på en medeltida borg och den andra uppe i 1800-talsingenjörernas svindlande järnkonstruktioner”

Vid invigningen den 30 november 1888, i Konung Oscar II:s närvaro, hade bara 6 månader förflutit från byggstart till avslut. Så, den 1 december, öppnades Östermalms Saluhall sina portar för allmänheten. En ännu lika levande epok hade tagit sin början och Stockholm hade fått sitt eget tempel över den goda matens kultur och bevarande.

Det som mötte de första besökarna måste ha varit en fantastisk miljö, väl värd sitt epitet som en av den dåtida världens främsta saluhallar.
Innanför huvudentréns högresta medeltidstorn med sin imponerande portal möttes stockholmarna av en miljö som var mer färgrik och dekorerad än vad den är idag. Pelarna var målade i rött och blått och väggarnas ljusa puts hade en röd och blå fris med allehanda lämpliga tänkespråk till allmänhetens fromma. Förutom klocka, kalendarie och barometer pryddes väggarna av en stor handlarlista att begrunda inför dagens handel.
Saluståndens vackra träsniderier i mörklackerat trä var desamma som än idag, tillsamman med handlarnas skyltar och personlig dekor av allehanda slag. Där gångarna möttes stod höga, vackra gasljuskandelabrar som också var vattenposter.

Byggnaden hade sitt eget ångkraftverk, som drev stora dynamomaskiner för hallens el- och energibehov. Firman Luth&Rosén hade installerat ett omfattande system av båglampor och glödlampor för hallens kvällsbelysning. Atlasverkstäderna hade tillverkat det nymodiga ventilationssystemet, som gav svalka på sommaren och höll värmen över minus på vintern. I källaren fanns hallens egen vattenbrunn, och ett pumpsystem höll fiskhandlarna med friskt cirkulerande vatten till sumpar för levande fisk. Utsidans butiker mot gatan hade skyltfönster som var bland de största man sett. Här fanns mycket för den nyfikne besökaren att se, beundra och begrunda.

Trots den fina byggnaden och den vackra miljön gick det trögt till en början för Östermalms Saluhall. Hyrorna var höga och flera av de 153 stånden stod tomma. Detta utnyttjades under en period av både Aftonbladet och Svenska Dagbladet, som hade sina avdelningskontor i en del av hallen.

Så småningom köpte Stockholms stad Östermalms Saluhall för 1.225.000 kronor. Med byråkratisk finess införde myndigheterna, baserat på hygieniska motivationer, ett ”torghandelsförbud” för den livliga handeln ute på Östermalmstorg. Det var bara för handlarna att flytta in i saluhallen, där verksamheten omedelbart sköt ny fart.
Sedan dess har hallens handel och livskraft egentligen bara varit hotad under 1960-talet. Några politiker fick, i Hjalmar Mehrs anda, den något makabra iden att riva hallen för att ge plats för mer biltrafik och parkering. Lyckligtvis kvävdes detta nidingsdåd i sin linda.
Idag är hallen ännu inte K-märkt, dvs byggnadsminnesförklarad. Men i praktiken har den redan samma skydd som ett byggnadsminne, enligt Stockholms Stadsmuseum.

Clason och Salins storverk står alltså där det står, till glädje för alla matälskande generationer, de som frodas idag och de som komma skall. Den goda smaken har fått en välförtjänt seger och en verklig hemvist att glädjas åt.

Text Janke Brandberg. Fakta från ”Östermalmshallen – ett rekordbygge” av Britt Wisth, Stockholms Stadsmuseum.

Hallens historia

Kontaktuppgifter